Allra första tanken om att berätta min historia.

För sju år sen bestämde jag mig för att skriva boken. Det var i en stund när jag mådde dåligt. Jag ville bara skrika rakt ut men var tvungen att förhålla mig. Det lönar sig inte att skrika. Man blir då lätt betraktad som en dåre.

Jag sökte efter förnuftet och bestämde mig att skilja på att känna och tänka. – Om jag tänker klokt så borde jag vända på skiten, tänkte jag. Om jag registrerar det jag gör och skriver om allt så kan jag bli en konstruktiv person. Det är det jag så innerligt vill vara och eftersträvar.

Jag skrek, i min ensamhet, ändå, när ingen hörde men jag hade målet i sikte. Jag skulle berätta allt, hur jag än mådde, kände eller tänkte. Det var en befriande känsla att veta att allt går att berätta.

Att berätta allt är att blotta sitt inre och en bit av min och min familjs intigritet kan gå förlorad men jag ser inget annat sätt än att ärligt och avskala berätta hur denna resa varit. Det måste vara värt det. Det har jag alltid trott och hoppats under alla dessa sju år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>